Att inte kunna ta sig ur depression

[Blue Taluny]

Jag har mått dåligt så länge jag minns men har alltid varit “duktig” på att dölja det för omgivningen. Ser jag på mig själv utifrån kan jag förstå att folk inte förstår hur jag mår. Bra jobb, två fina barn som jag älskar över allt annat, separerad från barnens mamma men har fortfarande bra kontakt med henne, bor på ett ställe där många vill bo, bra ekonomi. De flesta uppfattar mig som glad och trevlig. Ändå mår jag dåligt. Vid två tillfällen har jag inte lyckats hålla fasaden uppe och kraschat, vilket ledde till sjukskrivning pga depression under två perioder.

I somras fick jag diagnosen ADD vilket gav en del förståelse varför jag inte klarar av vissa situationer. Problemet är att efter att jag väl fick diagnosen fick jag meddelandet av sjukvården i regionen där jag bor att de har minst ett års väntetid för att få behandling för min ADD.

Den sista tiden har varit en resa rakt utför. Blir stressad för ingenting, leverarar inte det jag förväntas göra på jobbet, får överhuvudtaget ingenting gjort mer än att sitta framför tv:n. Det värsta av allt är att jag inte kunnat finnas till för barnen och inte orkat ge dem uppmärksamhet de förtjänar. Jag märker att det plågar dem att jag inte mår bra.

I förra veckan sjukskrev jag mig från jobbet hela veckan. Till mitt ex sa jag att jag skulle iväg på skidresa med jobbet och kom överens med henne att hon skulle ta hand om barnen över helgen. Istället åkte jag till en stad vid kusten och tog in på ett hotell. Tanken jag hade var att jag inte skulle komma tillbaka igen. 3 kvällar i rad såg jag till bedöva mig med alkohol och gick ner till älven som rinner genom staden för att hoppa i och se till att hamna under isen så att jag inte tog mig upp igen. Varje gång fegade jag ur.

Nu är jag tillbaka hemma igen. På jobbet tror de att jag bara varit sjuk i influensan, barnen tror att jag varit och åkt skidor och själv har jag bara en ännu större ångest för att jag håller fasaden uppe. Det värsta är att jag ljuger för mina barn. Jag vet inte varför jag hoppade i vattnet, men nästa gång finns nog risken att jag genomför det.

Jag vet inte vad jag ska göra.

[Olive Buloce]

Låter tungt. Och det låter som om du behöver stöd.
Att behöva vänta så länge på behandlingen när vardagen inte fungerar känns orimligt.
Du verkar inte ta särskilt mycket plats heller, snarare låter det som om du försöker synas så lite som möjligt. Åtminstone med dina bekymmer.
Kan du inte begära någon annan form av behandling under tiden du väntar på den andra? Annars blir det som att vänta på att krascha igen.

Att hitta sättet att få vardagen att fungera är verkligen inte lätt. När barn och annat blandas in förväntas man fungera som alla andra också men det är inte enkelt.
Och med depressioner i bagaget så behöver man grunda sig i något. Vad vet jag inte. Verkar vara något hemligt för inte ens utbildad vårdpersonal vet.

[Olive Dafuhy]

Det gör ont att läsa om hur du mår. Jag känner sååå igen mig, dock har jag inte velat avsluta mitt liv. Det jag reagerar på är bl a att du skriver att du fegade ur. För mig visar du styrka. Styrka att fortsätta trots att inget känns bra. Jag har många ggr känt att jag vill leva, men orkar inte att må som jag gör. Kan det vara så du känner också? Går du hos en psykolog? Jag tycker det är jobbigt med fysiska möten och tar det hellre genom att skriva med en psykolog. Vet inte om det finns längre… När jag känner att jag inte orkar längre brukar jag försöka fokusera på mina barn. Det brukar hjälpa.

Jag jobbar i nuläget mycket med att ta in mina känslor istf att dämpa dem. Kanske är det därför jag mår ännu sämre just nu, men om du lägger locket på hela tiden så kommer allt att explodera. Men kanske något du redan provat många ggr?